En av 2000-talets kanske viktigaste producenter är Danger Mouse, eller Brian Burton som det står i hans pass. Hade Brian sysslat med film hade han hetat Bruckheimer i efternamn, för likt denne Hollywoodproducent har Brian ett finger med nästan överallt. Personligen gillar jag det breda spektra Danger Mouse visar upp – han rör sig obehindrat mellan alternativrock (Sparklehorse, Broken Bells) till electronicapop (Gorillaz, The good the bad and the queen). Och då har jag inte ens nämnt hans lyckade projekt med Cee-lo, hans samarbete med M.F Doom eller ’The Grey album’, den kanske viktigaste skivan sedan Public Enemies ’It takes a nation of millions to hold us back’.
Oavsett om man gillar Danger Mouse eller inte måste man kapitulera för hans förmåga att passa in i olika genrer, utan att för den skull tappa sin genuinitet.
Efter denna lilla lektion om hiphopvärldens farligaste gnagare vill jag bara ta tillfället i akt att tipsa om hans första projekt.
I slutet av 90-talet kallade sig nämligen Brian för Pelican City och producerade en melankolisk hybrid mellan triphop, alternativrock och instrumental hiphop.
Resultatet? Det kanske bästa Brian Burton åstadkommit.
Ett av de bästa album jag har hört, hade faktiskt glömt bort denna juvel